Oj vad tiden bara springer iväg. Känns som om man inte riktigt hinner med alltid. Det var ju nyss början på september och termin sju, och den allra sista terminen startade, och nu är det inte många dagar kvar på 2012 och här sitter jag och undrar vart hösten och vintern tagit vägen? När skolan började kändes det som om hösten skulle bli en evighet lång och den sista terminen kändes som en evighet. Men när väl allt kom igång och började rulla, stannade tiden då? Det vet vi ju att den inte gjorde, men helt ärligt förstår jag inte att det som för 3.5 år sedan kändes som en evighet och resten av mitt liv, av den tiden är det bara 21 dagar kvar. Om 21 dagar får jag min lärarexamen - det är helt galet & jag kan inte riktigt förstå att jag klarat det och att det snart är över! För varje dag som går växer rädslan, rädslan för att bubblan jag levt i de senaste 3.5 åren kommer sprängas, och där kommer jag stå kvar, ensam i den riktiga världen. Det är inte det att jag inte kommer tycka det är skönt att slippa studentlivet, för det ser jag verkligen fram emot att slippa då jag aldrig känt mig som en "riktig student". Men tanken på att jag nu helt ska stå på egna ben (jag älskar det, men är samtidigt livrädd) skrämmer mig.
Om 21 dagar står jag och mina älskade växjö-vänner i m-huset och får vars ett diplom, ett diplom som säger att vi gjort tre och ett halvt år på Linneuniversitetet. Familjen kommer vara där och fira och dagen efter firar jag med släkten att jag är lärare - fatta att jag om tjugoen dagar kan titulera mig som lärare och inte som student - helt galet! Men om 19 dagar ska vi först examineras med vårt x-arbete, vi ska opponera på J&T och vi ska fixa klart de där smågrejerna i vårt eget arbete och kanske förbereda lite argument och motiveringar för våra val, så att vi eventuellt kan försvara oss på opponeringen. Tiden rusar förbi och jag vet inte vart den tar vägen? Men det är väll bara till att hänga med i svängarna och se vart livets tåg tar mig?
Love, J
