åldersnoja eller kanske en tidig släng av tjugofemårs krisen!?

När vi kom in i kyrkan i lördags för att bevittna äldsta kusinbarnets konfirmation träffar vi på en förre detta granne vars barn jag passade mycket när de var små (och jag var mindre). Och jag vet ju att E är större nu än då, men att få reda på att hon med ska konfirmeras den dagen fick mig att känna mig urgammal. Det var ju inte många år sedan hon var en liten tjej med en ännu mindre lillebror som jag passade i tid och otid. Jag förstår inte att de små blir så stora så snabbt, och lilla O som med växt massor kommer föralltid bli två år och springa runt i sin poliströja i mina ögon. Men det är väll bara att inse att alla mina små älsklingar också blir äldre, precis som jag. Men där i kyrkan, just då, när jag såg stora (lilla) E och kusinbarnet F gå ner för altargången med de andra konfirmanderna kände jag mig urgammal och jag undrar om jag inte fick en släng av tjugofemårs krisen som stundar om hela tre år. haha, jag må vara galen och släkten skrattade åt min noja under middagen när mamma berättade om mina kyrkokänslor men just då kände jag mig verkligen lastgammal.